Bullshit!

De senaste dagarna har i sammanfattning kantats av jobb! Har varit ute på en skola hela veckan och kommer fortsätta i början av nästa vecka där också. En skön högstadieskola, Milboskolan! Agerar för närvarande NO-Mattelärare, men till veckan kommer jag vara inhoppande SO-lärare för en annan lärare där! Trivs bra där och skönt att veta vart man ska!

Tycker inte att jag hunnit med så mycket saker i övrigt! Lite häng med vänner har det blivit dock. Det är alltid lika trevligt! Mina vänner är de bästa man kan få, även om man inte alltid hörs av eller ses så vet jag att de alltid finns där och är lojala! Det är jag väldigt glad över! Mina vänner och min familj är de enda personer jag litar på!

I övrigt har jag just nu inte mycket till övers för andra människor i mitt liv! Tycker att flera personer det senaste halvåret har haft en enomrt dålig stil när det gäller att hantera saker! Varför hanterar människor inte saker på ett ärligt sätt? Varför säger de en sak men menar en annan? Varför kommer de med ursäkter istället för att tala om sanningen? Är det inte bättre att vara ärlig och rak än att säga saker de ändå inte verkar vilja leva efter?

Jag är enormt trött på dessa personer!
Från och med nu ska jag lägga ner de personerna och möter jag människor som visar sådana tendenser i en framtid ska de gå bort direkt också! De ska inte få leka med mig, hålla mig kvar och sedan ändå strunta i mig och komma med svepskäl för att slippa konfrontationer och eller att vara ärliga! Ska det vara så svårt att leva efter hur man själv vill bli behandlad? Nej det tycker jag inte, det borde inte vara det! Tror att människan har en tendens överlag att ta den lättaste vägen ut, den kanske är det för dem, men är den det för den andra parten? Nej, verkligen inte! Folk tänker ofta på sitt eget välmående, men funderar de någonsin på hur det påverkar någon annan? Kanske när de kommer till människor som står dem nära, men en person som de haft kontakt med en tid och träffat några gånger struntar man bara i! Precis som att de inte betydde någonting alls! Jag har tappat tron på det fina i människan, i alla fall till nittionio procent!
Usch BULLSHIT säger jag!

"Behandla andra som du själv vill bli behandlad" - Den gyllene regeln

Som nu inte verkar ha något värde alls! 

The weekend!

Nu var det ett par dagar sen mitt senaste blogginlägg. Det är hög tid att skriva igen! Då jag egentligen vill skriva varje dag!

Helgen har varit både fin och helt förjävlig!
I Fredags kom en av mina bästa vänner Petra och hennes vän Simon hit på en liten förfest! Öl och bra musik och trevliga samtal präglade kvällen. Jag och Petra vart väldigt nostalgisk i lyssnandet på Cher. (Vi var båda väldigt "kär" i  henne då vi var runt 10 år). Det var tider det! Efter det bar det av till en klubb i stan, Nivå, som kör gaykvällar en gång i månaden (open mind). Ute var det väldigt kul, dansade järnet och tog mig några öl till! Insåg då att jag saknar en person, men inte på det sättet, utan bara av den enkla anledningen att jag är väldigt van att ha denne i mitt liv. Lite nostalgi vart det där också, men som sagt tänkte inte mer på det sedan. Sammanfattningsvis en väldigt fin kväll!

I Lördags vaknade jag rätt tidigt, mådde verkligen hemsk dåligt. Har inte mått så dåligt på evigheter! Eftersom jag på natten mådde hur bra som helst så var det inte väntat att Lördagen skulle bli min värsta bakisdag ever! Efter x antal timmar kände jag mig en aningens bättre och kvällen avslutades med ett besök av min syster och hennes pojkvän. Vi pratade och såg på film, kändes som en alldeles lagom aktivitet!

Idag har jag fikat med min allra bästa killkompis, satte oss på Coffehouse och åt en bit. Diskuterade livets alla frågor. Politik, framtid och kärlek som sig bör när man ej setts på ett tag! Mycket mysigt det med! Imorgon väntar således mer jobb, känns bra ändå, men helgen var alldeles för kort egentligen.

Nu har jag kommit fram vad gäller mitt liv, att jag ska låta saker bero en stund. Det som kommer, det kommer och det som inte sker, det sker inte. Ska dock se positiv på saker ändå, för någongång kommer allt bara att klaffa och inget kan ändra på det!

"Jag vill leva la dolce vita" - After dark

Svampskogen!

Idag tänker jag inte skriva om seriösa tankar och funderingar, idag vill jag bara skriva!

Dagen började med jobb, var på samma skola idag också. Hade dock en ny klass som var väldigt lugna i jämförelse med de föregående klasserna jag har haft. Lite mer turbulens var det sista timmen, men det är kanske som det ska vara en Fredag. Lite trötta och lite rastlösa för att det snart är helg! Var dock väldigt trött i huvudet efter den högljuda sista timmen, men det funkar väl kansk det med.

Efter jobbet gick jag och inhandlade lite alkohol inför kvällens festade! Blir ett besök på Nivå, på deras gaykväll, Open Mind! Hoppas innerligt på en trevlig kväll utan massa drama, för det kan lätt uppstå. Tror det kommer bli toppen, jag och mina vänner och kanske en och en annan trevlig tjej i övrigt.

Just nu sitter jag här och tar igen mig en stund. Direkt efter att jag kom hem från stan hörde en vän av sig. Vi tog vårt pick och pack och åkte ut i skogen för att se om vi kunde hitta skogens guld! Det gjorde vi! Både vackra gula kantareller och trattkantareller blev det. Det var underbart skönt att komma ut en stund i naturen, det behöver jag emellanåt. Jag är ingen stadstjej egentligen, utan trivs bäst i skog och mark, där det är lummigt, mysigt och tyst! En negativ sak var dock alla dess otäcka fästingar, usch! Tycker verkligen inte om dem! I övrigt var det dock en välbehövlig och underbar break från allt det grå och trista!

"Gold in them hills"-Ron Sexsmith

Att vara eller inte vara?

Nu vill jag skriva om problematiken med att vara lärare, eller snarare varför jag tvekar gällande mitt framtida yrke.
(Har snart en lärarexamen mot senare år i SO)

Idag har jag återigen vikarierat inom skola, det kan vara väldigt kul och trevligt ibland och andra dagar känns det verkligen hemskt.

Jag älskar att stå framför en klass och jag trivs med att vara en frontfigur i lärandet och utvecklandet av allas våra barn. Att få vara med och påverka eleverna och ge dem vettiga värderingar och synsätt är en väldigt fin sak. Här kommer problematiken;

1. Eleverna kan vara väldigt högljuda och respektlösa mot oss lärare. Alltså jag tvekar inför att arbeta i en sådan atmosfär. För sanningen är att vissa elever får man verkligen inte "ordning" på.

2. Läraryrket kräver enorm planering och struktur. Strukturen har jag absolut men planering samt allt annat adminstrativt arbete kräver väldigt mycket tid. Det kommer att gå mycket av den fritid man har efter jobbet för att hinna med allt som ska göras. Vet inte om min passion sträcker sig så långt alltid.

3. Dessutom tycker inte jag att lärarutbildningen gör oss lärare helt och fullt behöriga egentligen. Under vår lärarutbildning ges ingen kurs i hur man sätter betyg. Vad ska man tänka på? Vad ska man jämföra med om man ej har någon tidigare erfarenhet? Jag känner mig alltså en aningens otillräcklig och förvirrad.

4. Som lärare inom de samhällsorienterande ämnena blir du heller aldrig färdiglärd. Mitt kunnande måste hela tiden underhållas och uppdateras, för att kunna tillgodo se mina elever med en kunskap som är aktuell och i tiden.

Självklart kan ingen lära sig allting och sedan komma ihåg allting. När du kommer ut i arbete oavsett vad det gäller är det då du lär dig efterhand. Sakta men säkert kommer du in i rutinerna för just det arbete du valt. Inom läraryrket finns dock inga rutiner, du har en ram, men inom ramen kan allt hända. Jag gillar inte osäkerheten.
Det sägs att en SO lärare som jag själv ska bli, behöver tre år på sig att komma in i yrket ordentligt. Då är det tänkt att man ska känna sig osäker och okunnig under den tiden innan man sedan kan gå tillbaka till tidigare planeringar och arbetsområden och de saker man använde tre år innan.

Så frågan är ska jag engagera mig i detta yrke jag valt att utbilda mig eller ska jag fundera över vad jag brinner för mer och studera till det istället? Dock känns det lite sent då jag inte har rätt till studiemedel längre. Så är min framtid förseglad redan?

"School's out for summer
School's out forever" - Alice Cooper

Heart of Stone

Idag i mitt första inlägg vill jag skriva om saker som gör mig arg just nu. Som är ett tecken på att människor har ett hjärta av sten! I och med just det, vill jag också ha ett sådant!

Det första jag naturligtvis kommer att tänka på är valet som hölls i Söndags och resultatet vet vi med 99.9 procents säkerhet! Det är skrämmande hur svenska folket kan rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Detta medför inte bara en enorm rädsa och osäkerhet för alla av invandrarbakgrund i vårt land utan även en osäkerhet och rädsla för oss HBT-personer som jag själv och många med mig! Det är med stor sorg i mitt hjärta jag skriver detta!


Vad vore Sverige utan denna underbara blandning av starka, vackra och lärda människor? I mina ögon vore Sverige trist ocg grått. Jag älskar färg och jag älskar en mix av saker, det är det som gör Sverige till Sverige för mig!


Att skåda SD:s 33 punktlista är som att få en kniv i hjärtat! Det är helt ofattbart att människor har denna uppfattning i dagens Sverige. Självklart har det alltid funnits rasism, men med tanke på hur mycket information vi får om rasism, nazism och främlingsfientlighet och dess negativa inverkan borde svenska folket ha tänkt till innan de röstade in SD i riksdagen.


Jag har varit stolt att bo i Sverige just av den anledningen att vi inte har haft människor med dessa åsikter på ledande positioner som många andra av Europas länder redan haft en tid! Nu har vi också förpestats med denna ideologi och på något sätt tror många svenskar att denna syn ska vara sund för Sverige och det samhälle vi lever i! Tvärt om! Det är verkligen dags att VAKNA nu! Och se SD för vad de egenltigen är, man kan linda in dem i socker men de är och förblir ett rasistiskt parti med förödande åsikter och konsekvenser om de får fäste ytterligare! Detta måste vi nu arbeta på så det inte händer, alla tillsammans som tycker det är viktigt att behålla en mångfald och en öppenhet i detta samhälle, måste stå upp och kämpa mot rasismen för kärlek och öppenhet mot alla människor i detta avlånga land!


Det andra som jag insett är att jag aldrig kommer att förstå mig på människan och hur hon är funtad! Det är bara att gilla det läget och hoppas på positivare saker i en framtid! Vart har sanningens människa tagit vägen?


Jag vill citera delar ur Chers låt "Heart of stone". Just nu känns de orden väldigt träffande!

"Beneath the white fire of the moon.
Love’s wings are broken all too soon.
We never learn. Hurt together, hurt alone.
Don’t you sometimes wish your heart was a heart of stone.
We turn the wheel and break the chain.
Put steel to steel and laugh at pain.
We're dreamers in castles made of sand the road to eden's overgrown.
Don't you sometimes wish your heart was  made of stone."